Sen i söndags har jag sovit totalt 12 timmar. Jag är så grymt trött, men jag vägar sova innan jag har fått ner det här i skrift! Alla tankar kring Maxskolan och det som hände där, snurrar runt i huvudet som en karusell. Det behöver komma ut, jag behöver få skriva av mig. Andra som har gått samma utbildning vet hur den går till, men de har inte delat just min upplevelse. "You had to be there..!"
Maxskolan - dag 3
Sista dagen fokuserade på hur vi praktiskt kunde använda oss utav våra nya kunskaper. Grupperna fick redovisa sina arbeten, vi lärde oss skillnaden mellan att bara lyssna och att faktiskt lyssna aktivt, vi hade feedback-övning, samt pratade om hur man ser på sig själv och vilka våra förebilder är.
Att ta del av en feedback-övning; där man sitter tillsammans med människor man knappt känner eller ens har pratat med, snuddande knän, mitt emot varandra, och sedan ge varandra positiv återkoppling, är
mycket svårare än man kan tro! I mitt fall är inte det svåra att
ge positiv feedback, jag ser ofta det fina i människor och har inte svårt att säga det till dem, i mitt fall är det svåra att
ta emot feedbacken, att
tro på den.
Att få höra att jag "jämt ler", är "social", "pratglad", "snäll" och "öppen" är inget nytt för mig, det
vet jag ju att jag är. När en tämligen främmande människa däremot beskriver mig som "någon man litar på och vänder sig till", "någon som är trevlig mot alla", "är äkta, modig, kunnig, driven och smart (!)", "har stor koll och agerar som en ledare", "bidrar till en bra stämning" och som "verkar ha roligt i allt jag gör", då brister jag lite på insidan. Vad är det alla ser och hur sjutton kan de se det på en så kort tid??!!
När vi i gruppen sedan röstar om vem som är gruppens
MVP,
den person som förutom ett stort engagemang under kursen även bidragit med en värdefull insats, och vår kursledare berättar att ingen gruppdeltagare någonsin tidigare har fått så många röster, och sedan ropar upp
mitt namn... den känslan går inte att beskriva med ord.
Den sista delen av dag 3 var så otroligt lärorik och känslostark, det rann tårar hos många av oss. Jag tror inte att någon egentligen ville åka tillbaka hem, jag ville i alla fall inte det. Den här kursen levde både upp till, och krossade alla förutbestämda tankar jag hade kring den. Jag hade aldrig kunnat tro att jag på så kort tid kunde träffa- och komma så nära nya personer, att jag skulle lära mig så mycket om andra människor och framför allt,
om mig själv. Ett frö började gro och jag hoppas att det får möjlighet att växa och bli ett stort, starkt träd.
Jag är så otroligt
TACKSAM, GLAD och
STOLT för att jag fick chansen att delta i den här kursen, att den skedde just precis nu, att mina chefer tror på mig, att jag har fått nya, fantastiska vänner för livet och att både mina gruppdeltagare och min kursledare uppskattar mig för den jag är. Just nu svävar jag på rosa moln, försöker ta in allt. Det är svårt, det känns lite som en bra dröm man en gång hade. Medan jag skriver rinner tårarna, men det är bra tårar. De påminner mig om vad som egentligen är viktigt och att min resan precis bara har börjat...
Mina fina, vad hade jag gjort utan er?
